JulijaBe

Gårdagen spenderades lite med familjen på förmiddagen då barnen skulle till ishallen och sin hockeyträning. Sedan skulle jag ta barnen hem på egen hand och ge dem lite lunch vilken gick bra trots att jag först inte hittade vägen upp till mitt område. Vid lunchtime så började barnen givetvis att bråka så jag fick separera dem och jag gav Will sin första "Time out". Efter det sa han förlåt till sin syster då han hade slagit henne så att hon hade börjat gråta. Precis efter det var föräldrarna hemma och det blev kaos. Då jag inte riktigt kände mig bekväm i situationen var jag på ner mot my place med då bad Charlie mig att stanna uppe så att de kunde visa lite vart saker och så vad. Däreftet fick jag hjälpa Haley att välja kläder till sin playdate innan det var dags för mig att ringa mina päron.

Det var jätte roligt när jag fick läsa pappas mejl och prata med dem men det var skit jobbigt. Jag var hela tiden på gränsen till att börja gråta, dock så kanske det inte märktes under samtalet. Trots att jag verkligen vill göra detta och ser fram emot mitt år här så har man ändå hemlängtan nu i början när allt är så nytt. Man saknar det man är van vid för det är trygghet. Efter att ha pratat med min värdemamma på kvällen så fick det mig att inse ännu mer att jag är här för att stanna och göra det bästa av allt och verkligen leva ut mitt år här till fullo. Jag och Krissie gick igenom hur mina dagar kommer se ut och lite andra småsaker. Det var så roligt att höra att de verkligen vill att jag ska vara här och vara en del av deras familj och hon vill kunna vara min extra mamma här under mitt år men även en syster och en vän. Allt det hon sa fick mig bara att känna mig glad att jag har fått en sådan bra värdemamma som verkligen bryr sig. Men när hon började fråga om hur det var att prata med mina föräldrar tidigare samma dag så började jag känna hemlängtan igen. Hon berättade att hon såg att jag var lite ledsen innan jag skulle gå ner och prata med dem och då kunde jag inte längre hålla inne tårarna. Hon var jätte förstående och ville verkligen att jag skulle säga till när jag kände att jag hade hemlängtan osv för det är vanligt. Själv kände jag mig som en barnrumpa som stod där och grät då jag inte vanligtvis gråter framför folk.

Men det är inget att oroa sig över för jag mår bara bra nu, tror det var bra det fick komma ut. Det skulle bara vara konstigt och onormalt om du inte hade någon hemlängtan i början.

/ Julia *